Problemlösning i snabbt tempo i scenen och filmens värld

Under åren 1998–2014 har Camilla Fredrikson haft många uppdrag inom film, scen och dekor. Hon har bland annat jobbat med tv-serierna om Van Vetereen och Maria Wern.

– När man jobbar med dekor gäller det att tänka stort och att använda de breda penslarna, förklarar Camilla. Det har varit spännande att få testa olika material och att lära mig hur man får fram patina, vilket jag nu kan använda i mitt konstnärsskap; exempelvis rost, flagor och krackeleringar. Jag har lärt mig mer om hur färg beter sig.

– En fördel jag hade gentemot de andra dekormålarna var att jag tack vare mitt konstnärsskap är färgsäker. Medan de använde färgkoder för att beställa rätt färger, kunde jag blanda till 20 liter färg med exakt rätt nyans.

När Camilla jobbade med Van Vetereen tog färgerna slut en söndag och färgaffären var stängd. Men då kunde Camilla med hjälp av överbliven färg blanda till exakt de färger de behövde. Det imponerade stort på kollegan.

Genom att återanvända färg blev det också mer ekonomiskt, än om överbliven färg skulle ha slängts. Camillas arbetssätt sparade pengar och miljö under produktionerna, exempelvis under inspelningen av Lilla Jönssonligan.

När ett danskt produktionsteam skulle spela in Tempelriddarens skatt II var det viktigt att få till en målad tavla som skulle visa handlingen. 

– Då visste ingen av kollegorna på filmstudion att jag kunde måla tavlor, berättar Camilla. ”Kan du måla figurativt?” I och med att jag målade en tavla till dem blev det ringar på vattnet, då ville nästa film också att jag skulle måla tavlor åt dem. När jag gjorde tavlorna till Den Döende Dandyn förstod branschen på allvar att mina två yrken som dekormålare och konstnär flöt ihop.

Eftersom Camilla jobbade både med att tillverka attribut och måla tavlor till Den Döende Dandyn blev det jäktigt att hinna med, men mycket givande.

– Ibland fick jag fria händer, för scenografen och jag kände varandra så bra efter flera års uppdrag. En del bilder skulle vara mörka och deprimerade för att passa till rollfiguren. En svart tavla, det är inte jag som mår så, men jag måste ändå plocka från min egen livserfarenhet. Dessutom skulle varje tavla målas i tre versioner, för att skådespelaren skulle kunna måla på dem i olika steg, i Muramaris ateljé.

– När jag målat sådana tavlor är det målat med min hand, men det är inte mitt motiv och inte heller min färgsättning, samtidigt är det en intressant utmaning. Jag målar till exempel inte bilar privat, men har fått lära mig att måla bilar tack vare mina uppdrag.

En gång fick hon ett samarbetsuppdrag av Nobelmuseet att göra en liggande staty av Alfred Nobel, som möjligen kan ha blivit lite för ”naturtrogen”, för den visades bara en kort period…

Jag kan skriva hur mycket som helst om allt hon har gjort genom åren, men det är också precis de här uppdragen som gjort att hennes konstnärliga gärning fått vänta. Det var ganska slitigt att jobba nästan dygnet runt i olika filmproduktioner.

– När en produktion var klar var jag ofta slutkörd både fysiskt och psykiskt. Jag längtade efter att kunna ta på mig kläder utan färgfläckar… Men när dekormålaren var ledig så målade hon tavlor.

– Från mina uppdrag inom film, scen och dekor tar jag med mig att jobbet som konstnär till 80 procent handlar om disciplin och hårt arbete, resten är inspiration. Nu tar jag mer tid på mig, går ner djupare i skapandet vilket gör målandet mer intressant, men ibland kan det också vara bra med en deadline.